~2005-09-27 18:16~

Idag klockan 11:00 samlades vi i Visby Domkyrka för att ta farväl av min syster, det var jättefint, väldigt många hade skickat blommor och ännu fler kom för att ta farväl. Ca 110 personer hade bokat för minnestunden. Antar att det är ett bevis på hur omtyckt hon var och fortfarande är, för hon kommer alltid att va med oss.
 Det var en tuff dag men väldigt fin och lite nyttig tror jag, jag tror att många tänker till mitt i allt elände och kanske funderar på hur dem lever sitt liv och att dem ska ta till vara på så mycket man kan. För livet är inte rättvist, det kan gå fort, man kan bli lämnad ensam, kanske inte helt ensam men det känns så.
 
Det känns som att idag var botten nådd på det svarta hål som man bara har grävt sig djupare och djupare. Och att man nu ska försöka börja klättra upp igen, men ibland kommer väggarna bli hala och man faller tillbaka en liten bit, jag tänker främst på alla minnen som man får överallt.
Men man kanske kan vända dem till nån god energi och rentav hoppa upp en bit istället för att falla. Jag vet ju att det är så Cilla vill att vi ska göra. 

Jag vet inte om jag vill säga farväl eller hej då, jag vet ju att vi kommer att få träffas igen, även om det dröjer för jag hade ju planerat att jag ska bli äldst på denna jord så jag säger; på återseende. (Om en sisådär 100 år). Och då kommer jag med stormsteg!    

---

Skriv en kommentar nedan så jag vet vilka som läst, räcker med namn om det är svårt, tack.

---